Färdig!

Nu har jag den i min hand!

Boken. Med Paraflax och Vattenfärgat.

Nu är den färdig.

Bläddrar.

Så skoj att bläddra i egen bok!

När jag bläddrar märker jag små saker man kunde ha lagt till. Som innehållsförteckning, t.ex. Eller en sida där det skulle ha stått när pjäserna uruppfördes. Men det spelar ingen roll. Den är bra som den är. Och stavfel har jag heller inte ännu upptäckt. Tralla lalla lalla laa.

Dessutom har det regnat nu, flera dagar faktiskt, och jag har fått använda mitt fina nya paraply!

-P-

Nytt paraply

(Bilden är tagen av vår regissör när vi spelade Paraflax i Hangö.)

För en vecka sen fyllde jag år. Då fick jag ett paraply till födelsedagen! Av en vän. En vän som jag verkligen inte hade väntat mej en födelsedagspresent av. Och jag blev så glad, så glad. Ett vackert, blommigt, hopfällbart med ett härligt handtag. Men det har inte regnat sen dess, så jag har inte fått använda det ännu. Väntar på regnet. Nästan lika mycket som Mona. Jag tänker bära det med mej hela tiden. Man kan ju, det tar inte så mycket plats. Väger inte så mycket heller. Och sen när regnet kommer, då, då får ni se det.

-P-

The New Finnish Theatre

Googlade lite. Och upptäckte att en bok om finländsk teater tydligen finns att köpa nu. Och den finns på nätet också. En bok på engelska. Boken heter The New Finnish Theatre och är skriven av Jeff Johnson och Hanna-Leena Helavuori. På försommaren för ett år sen pratade jag några gånger med en man som var här i Finland för att skriva en sån. Jeff alltså. Så intervjuade han mej på ett café. Nu fick jag läsa vad han sen skrev i boken. Jag har varit lite orolig över att jag kanske sagt något dumt, men det såg ju riktigt bra och klokt ut, tycker jag just nu. Och så lät det så himla fint på engelska.

Bl.a stod det såhär om Vattenfärgat: "Directed by Mitja Sirén, the play becomes a metaphorical discussion exploring how water has a will of it's own. Some critics read the play as an eco-political statement about conservation and preservation of perhaps our greatest natural resource, but Rehn-Sirén insists, demurely, that the play for her was simply about "how water colors our world"."

Jag måste ju skaffa mej dendär boken!

Här är en länk till några sidor i den:

The New Finnish Theatre

-P-

Paraflax i Hangö

Vi spelade utomhus.

Regnet öste ner.

Ändå spelade vi.

Och det var jättefint.

Främmande mänskor kom fram till mig och tackade efteråt. Sa att de aldrig kommer att glömma detta. För det blev något alldeles särskilt med att sitta under ett paraply i riktigt ruskigt väder och samtidigt se en föreställning som handlar om två typer som väntar på att det ska börja regna.

Det är så synd att jag helt enkelt inte hann skriva nånting om våra repetitioner innan Hangö Teaterträff, och att det snart är dags, alldeles snart och bla bla bla. Men repeterandet gick bra -mest var det skådespelarna som på tumanhand pluggade in texten igen. Det är ju så överdrivet viktigt i just denhär föreställningen, att alla ord sitter precis där de ska.

Vi spelade på samma klippor där vi spelade Vattenfärgat för två år sen. Nedanför Tellina, på en alldeles egen strand. Så den lilla strandbiten är nu Rena Teaterns utescen. Publiken fick sitta på klipporna och titta ut mot havet och mot oss. Under sina paraplyn och regnet som hälldes över oss.

-P-

Om några dagar

Om några dagar ska vi repetera Paraflax igen. Få se vad vi kommer ihåg. Läste igenom texten häromdagen, och tyckte att alla ord nog fanns där nånstans fortfarande. Men jag vet inte om de finns där i rätt ordning. Sen, när det gäller. Därför bra att repetera lite:-)

Och om bara två veckor är det Hangö Teaterträff !

-P-

Utomhus

Programmet för Hangö Teaterträff är klart nu. Vi ska spela Paraflax där. Utomhus. Frågan är bara var. Vi tänkte först att vi skulle spela på Brankis gård, det skulle ha passat bra, och varit nära. Men med tanke på var de andra pjäserna spelas -de som spelas före och efter Paraflax- är det inte mera ett så bra alternativ. Blir för långt att gå, och åt fel håll. Fick en massa förslag på var den kunde spelas, men trots att jag varit i Hangö hur många gånger som helst kunde jag inte placera alla ställen.

Med Vattenfärgat var det lättare. Den spelade vi ju också på Teaterträffen, 2008. Då var det självklart att vi skulle spela vid havet. På en strand med klippor. Och vi hittade vår alldeles egna ostörda strandbit alldeles i centrum. Bilden här är från den föreställningen.

Finns ju massvis med fina platser i Hangö. Det är bara att välja och vraka. Var i Hangö tycker Du att vi ska spela Paraflax?

-P-

Första Maj

Första maj-morgon, tidigt, regnigt på fönsterbrädet.

Funderar på vad jag ska skriva.

I förordet på en bok med två pjäser.

Labbet började ge ut pjäser i bokform dethär året. I mitten av januari kom den första boken, Bunden av Tomas Jansson. (Pjäsen hade då premiär på Svenska Teatern.) En månad senare kom följande bok: två pjäser av Bengt Ahlfors, Tuppens hjärta och Hissvägraren (lagom till premiären på Tuppens hjärta). Dehär böckerna finns till salu i bokhandeln Kirja i Glaspalatset. På hösten kommer Labbets hemsida att få en ny funktion. Man kommer att kunna beställa pjäser i bokform direkt därifrån. Vilken som helst av de pjäser som finns där. Kul! Men nu under våren får vi författare redan beställa våra egna böcker. Och det har jag gjort.

Så just nu håller en praktikant på med att fixa både Vattenfärgat och Paraflax. Han har precis börjat. Snart kommer de att finnas i bokform. I en och samma bok. Jag tänker använda den som visitkort. Jag funderade länge på om det faktiskt är just dedär två pjäserna där ska finnas. De passar bra ihop, båda är poetiska. Men jag funderade på hur de representerar mej. Jag skriver ju en massa andra slags pjäser också, och just dehär två kanske somliga tycker att bara är konstiga. Bestämde ändå att det får bli såhär nu. De två pjäser som är uppsatta av Rena Teatern är de två pjäserna där ska finnas.

Och jag vill ha ett förord. Det sa jag för längesen, jag har bara inte fått det gjort. Så bland serpentiner och ballonger funderar jag nu febrilt på ett förord jag borde ha skrivit för länge sen.

-P-

Dagens regn

Morgonens duggregn var just ett sånt som jag tror är bra för hyn. Uppfriskande och fint. Sånt som man blir pigg av, piggare än av morgonkaffet. En vän till mig sa nånting om att det bara är så fullt av storstadens avgaser. Det ville jag inte lyssna på. Men hon har ju rätt. Här är det fullt av avgaser och annat skit vart man än vänder sej, t.o.m i regnet. Uppfriskande var det ändå.

Vi har haft en lång paus med Paraflax nu. Det beror främst på mitt plötsliga andra jobb denhär våren -man kan boka in enstaka föreställningar, men det är inte någon idé att aktivt försöka sälja en föreställning man så sällan hinner spela. Och 13.4 har Paul Holländer premiär med Teatteri Venus' föreställning Det falska barnet /Valelapsi. Det är "en maskerad, galen saga för vuxna", som Max Bremer regisserar.

Men det ser ut som att vi kanske kommer att spela Paraflax på Hangö Teaterträff i sommar. Mera om detta inom kort.

-P-

Slutspelad

Och det var det. Så var Paraflax slutspelad för denna säsong. Hade gärna spelat några föreställningar till. Hade gärna haft ännu flera mänskor i publiken också. Är nöjd över mycket, och missnöjd över somt. Ska skriva det här så småningom.

Men är lite nojig gällande denhär bloggen just nu. Idag åtminstone. Bara pga dendär Husis-recensionen faktiskt. Så fånigt att små detaljer kan störa en långt efteråt, och alldeles i onödan. Men det som stör mej gällande bloggen är följande: istället för att skriva "och tänk, Rena Teatern har en egen blogg, där man kan följa med repetitionerna och hela processen kring hur en föreställning blir till!" så förvandlar recencenten också bloggen till något negativt genom att skriva att vattenpölarna det pratas om i gruppens blogg bara ligger längst bak i hörnet. När jag läste det tänkte jag Jag visste det. Jag borde inte ha lagt in nån bild här på vattenpölar alls. Jag borde inte ha skrivit ett endaste ord om scenografi. Jag borde inte ha skrivit att vi håller på och ändrar om. Vi höll på med att leka med dedär pölarna på olika sätt. Men i slutversionen behövdes det inte. I slutversionen var det bäst att de fanns där bak. Jag gick så långt i mina jag-borde-inte-ha-tankar, så jag tänkte t.o.m att jag inte borde ha bloggat alls. Och det var ju dumt och onödigt tänkt.

Nu har jag samlat på mej tankar i min dagbok istället.

Småningom ska jag dela med mej här.

Bäst var de föreställningar när publiken satt och bubblade hela tiden.

Man kände det i sej. Att de hade roligt.

Och att de var glada då de gick därifrån.

Mera sånt! Vill spela mera.

-P-

Sista föreställningen på Luckan

Och idag spelar vi den sista föreställningen av Paraflax på Luckan.

Kom och titta!

-P-

Borgåbladets recension

Borgåbladets recension av Paraflax var mycket roligare att läsa. Nu har det gått nästan en vecka sen den kom, och jag har den inte här bredvid mej, så jag kan inte citera, tyvärr. Den var positivt och uppmuntrande skriven. Även om den slutade med att det hela var för ordrikt för att engagera, eller hur där nu stod. Och visst finns det många ordvändningar i den här pjäsen. Det är ju liksom lite det som det hela går ut på. Texten. Språket. Att orden vi använder låter som musik, liksom. Det är ju ändå inte bara tomma ord, de har en mening och en funktion. En berättelse.

Det viktigaste är berättelsen. Berättelsen om väntande och misslyckade möten. Om att man kan gå hela livet utan att få detdär viktigaste sagt. Man går bara runt i cirklar hela tiden, om och om igen. Sådär som regndropparna, som samlar sej i vattenpölar, avdunstar, regnar ner igen osv.

Ikväll ska vi spela igen!

Ser fram emot det, mycket, och hoppas det kommer publik.

-P-

Recensionen i Husis

Läste Hufvudstadsbladets recension av Paraflax först nu på kvällen. Som dramatiker var Paraflax min tredje proffessionella produktion. Men det var den första som blivit recenserad i Husis. Det är konstigt vilken makt en recension har. Blev varnad av en mycket god vän i morse, en vän som textade och sa att jag inte ska bli lessen då jag läst den, att hon hade upplevt det annorlunda. Fick flera meddelanden under dagen, och hann tänka Hjälp, har föreställningen blivit total sågad? Borde jag ge upp och sluta med teater helt och hållet?

Men pga varningarna var det sist och slutligen inte så farligt alls. Bara lite konstigt. Om själva texten skriver Linnea Stara att den är "en stundvis bedårande ordlek med små anekdoter, tanketrådar som tappas och tas upp igen." Skådespelaren Paul Holländer får bra kritik. "Holländer gör en engarerande, känslig tolkning på basen av det material han har till sitt förfogande, medan Rehn-Sirén spelar karikerat." Vidare skriver Stara att hon saknar ljudeffekter, och att "vattenpölarna Rehn-Sirén skriver om i produktionens blogg ligger borta i ett hörn och den annonserade 45 minuter långa föreställningen drar ut till en timme." Hon avslutar med att säga att det finns "skäl att skoningslöst ta till saxen". Med saxandet syftar hon visserligen bara på att 60 min. är för långt för en turnéföreställning som borde vara bara 45 min. lång, men ordvalen gör att hela recensionen får en negativare klang än den nödvändigtvis skulle ha behövt. Helhetsintrycket säger inte Detta är en sevärd föreställning som man inte ska missa! Det tyckte Stara visst inte att den var.

Men det är ju klart att det är det jag helst hade velat läsa. Att texten var välskriven, upplyftande och intressant, att föreställningen var en liten pärla. Det hoppas man ju på. Avsaknaden av ljudeffekter var ett medvetet val. Vi ville ge ordentligt med utrymme åt skådespelarhantverket och själva texten istället. Plocka bort allt onödigt, göra det så enkelt och rent som möjligt. Men eftersom regissören heter Mitja Sirén förväntar sej väl många att scentekniskt bli slagna med häpnad av hejdundrande ljudeffekter och en storslagen scenografi. Nåväl, nu vet ni att Paraflax är en annanslags produktion, ett alternativ. Nånting annat, helt enkelt.

Blev inte lessen av recensionen. Men blev lite besviken på att när Husis äntligen skriver nånting om Rena Teatern så blir det en inte-så-kul-recension. Har dock varken tappat tron eller spelglädjen. Ser fram emot att få spela nästa föreställning om en vecka. Väldigt mycket.

Och imorgon får jag läsa en annan recension.

Få se vad Borgåbladet skriver...

-P-

Texten

Vi trodde att vi kunde den. Texten.

Men igår visade det sej att vi fortfarande gör farliga hopp. Vi säger fel saker på fel ställen. Nåndera säger fel replik -en replik som kunde passa in där också -den andra märker det inte -och vips har vi hoppat över flera sidor text med väsentlig information... Farliga hopp. Det är väl risken med en text som har poesi i sej, och inte är vanlig talspråksdialog. Den har sin egen logik, som man måste lära sej. Och sen är det hur solklart som helst.

Pjäsen är uppbyggd i tre delar.

Del Ett är väl egentligen två monologer. Ragnars och Monas. Två monologer som slingrar sej in i varandra. Vi kan dem nog egentligen. Vi kan alla ord i rätt ordning, men ibland börjar vi på fel replik. Del Två är en dialog, och därför lättare att lära sej. Man svarar alltid på nånting som den andra säger. Men där hoppade vi också i texten, det var i del två som flera sidor blev borta.

Och Del Tre är en avslutning.

Inte ens jag kunde texten igår, trots att det är jag som skrivit den. Men det gör det inte lättare. Man memorerar ju inte text då när man skriver den. Då tittar man på andra saker i den. Klart att jag kan vissa bitar, och jag vet ju genast om nån säger ett endaste litet ord fel. Jag vet vad den andra skådespelaren ska säga. Men jag vet inte alltid när.

Så vi får helt enkelt plugga ännu lite mera. Idag och imorgon. Sen ska den sitta.

Vi har samlat på oss några vattenpölar.

Som vi kan placera ut på golvet.

En vecka kvar till premiär!

-P-

Mycket

PARAFLAX

1. REPETITIONSUTRYMME.

Vi har bara tre repetitionsdagar på Luckan innan premiären. Så vi repeterar lite här och var där vi råkar rymmas in. Fördelen med att vara på olika platser är själva varitionen. Nackdelen är att man måste släpa alla saker med sej hela tiden. I ett skede tänkte jag Hjälp, tänk om vi inte har nånstans att repetera! Hur ska det då gå? Men så visade det sej plötsligt att vi lyckats luska fram fyra olika ställen som är lediga denna vecka. Och vi behöver inte repetera i vårt vardagsrum.

2.PUBLIKEN

Är en gnutta orolig över hur publiken ska hitta till vår föreställning. Hur ska alla tanter och ungdomar och alla andra veta att vi finns, och att vi spelar just för dem? Våra vänner vet ju, men det är ju inte bara för våra vänner vi vill spela teater. Kanske andra får syn på oss också. Kanske andra också hittar. Plancher och flyers förs ut denna vecka, info-brev försöker locka potentiella, men räcker det? Det är publicitet i tidningarna vi skulle behöva.

3.PRESSEN

Håller på med att formulera ett pressmeddelande. Svårt att bestämma sej för vad man ska skriva, vad det är som kunde fånga journalisternas intresse. Har Du nån idé?

4.SJÄLVA FÖRESTÄLLNINGEN

Paraflax växer sakta men säkert fram. Vi har orden. Vi kan texten. Det är bara att lägga till "rörelserna och grimascherna". Att hitta rätt sätt att berätta just denna historia. Vi är på god väg. Riktigt god. Elva dagar kvar till premiär.

-P-

Paraflax planchen

Nu är den klar! Såhär ser den ut.

Text

Idag strök vi ungefär sex sidor text. Effektivt.

Vi tog bort några onödiga svängar helt enkelt.

Fina ord som inte berättade nånting.

Jag borde kanske sakna dem. Orden.

Men det gör jag inte.

Det känns mycket bra såhär.

Klart och rent.

-P-