Kokonbacken

Jag växte upp nära Kokonbacken. Man ser slalomåkarna från mina föräldrars vardagsrumsfönster. När jag var nio år fick jag gå en slalomkurs och sen var jag i backen nästan hela tiden. Nu är min son nio år, och han fick gå en snowboardkurs. Några gånger om året är vi där, och varje gång väller mängder av minnen fram. Jag blir tyst och bara tar in allt. Det är inte minnena jag ska skriva om här, det kan bli en egen bok. Utan hur folk är med varandra. Tidigare år har det alltid funnits några stökiga människor här och där i backen. Som pratar fult och högt, tonåringar som svär och håller på eller 30-åringar som inte tänker sig för. Sånt som man kanske inte lägger märke till om man inte rör sig med ett barn. Folk som kiilar i kön, tar sig fram före och inte kan vänta på sin tur. Folk som nästan åker på andra i backen och inte stannar upp och kollar att allt är okej. 

Men vad är det som har hänt? I år har jag inte sett en enda. Tvärtom. I år har alla varit väldigt artiga. Låtit andra gå före om de märkt att det är flera som hör till samma gäng eller om det varit fråga om en liten människa. Stannat upp i backen så fort nån ramlat och frågat hur det gick och om man kan hjälpa. Varit hänsynsfulla och omtänksamma och underbara. Sådär som man ska vara, som det borde vara självklart att alla är men som folk är ganska sällan numera. Eller? Har folk förändrats? Var det bara som det råkade sig eller har folk blivit mildare när omvärlden blivit så mycket hårdare? Vet inte, men fint var det. Och på kvällarna rätt så folktomt. 

Rekommenderar varmt att du tar dig dit. Det är ju inte Alperna, men det är mysigt och backarna har i år varit i fantastiskt skick. De förtjänar sina skidare. Så åk till Kokon!

-P-