Sista föreställningen på Luckan

Och idag spelar vi den sista föreställningen av Paraflax på Luckan.

Kom och titta!

-P-

Borgåbladets recension

Borgåbladets recension av Paraflax var mycket roligare att läsa. Nu har det gått nästan en vecka sen den kom, och jag har den inte här bredvid mej, så jag kan inte citera, tyvärr. Den var positivt och uppmuntrande skriven. Även om den slutade med att det hela var för ordrikt för att engagera, eller hur där nu stod. Och visst finns det många ordvändningar i den här pjäsen. Det är ju liksom lite det som det hela går ut på. Texten. Språket. Att orden vi använder låter som musik, liksom. Det är ju ändå inte bara tomma ord, de har en mening och en funktion. En berättelse.

Det viktigaste är berättelsen. Berättelsen om väntande och misslyckade möten. Om att man kan gå hela livet utan att få detdär viktigaste sagt. Man går bara runt i cirklar hela tiden, om och om igen. Sådär som regndropparna, som samlar sej i vattenpölar, avdunstar, regnar ner igen osv.

Ikväll ska vi spela igen!

Ser fram emot det, mycket, och hoppas det kommer publik.

-P-

Recensionen i Husis

Läste Hufvudstadsbladets recension av Paraflax först nu på kvällen. Som dramatiker var Paraflax min tredje proffessionella produktion. Men det var den första som blivit recenserad i Husis. Det är konstigt vilken makt en recension har. Blev varnad av en mycket god vän i morse, en vän som textade och sa att jag inte ska bli lessen då jag läst den, att hon hade upplevt det annorlunda. Fick flera meddelanden under dagen, och hann tänka Hjälp, har föreställningen blivit total sågad? Borde jag ge upp och sluta med teater helt och hållet?

Men pga varningarna var det sist och slutligen inte så farligt alls. Bara lite konstigt. Om själva texten skriver Linnea Stara att den är "en stundvis bedårande ordlek med små anekdoter, tanketrådar som tappas och tas upp igen." Skådespelaren Paul Holländer får bra kritik. "Holländer gör en engarerande, känslig tolkning på basen av det material han har till sitt förfogande, medan Rehn-Sirén spelar karikerat." Vidare skriver Stara att hon saknar ljudeffekter, och att "vattenpölarna Rehn-Sirén skriver om i produktionens blogg ligger borta i ett hörn och den annonserade 45 minuter långa föreställningen drar ut till en timme." Hon avslutar med att säga att det finns "skäl att skoningslöst ta till saxen". Med saxandet syftar hon visserligen bara på att 60 min. är för långt för en turnéföreställning som borde vara bara 45 min. lång, men ordvalen gör att hela recensionen får en negativare klang än den nödvändigtvis skulle ha behövt. Helhetsintrycket säger inte Detta är en sevärd föreställning som man inte ska missa! Det tyckte Stara visst inte att den var.

Men det är ju klart att det är det jag helst hade velat läsa. Att texten var välskriven, upplyftande och intressant, att föreställningen var en liten pärla. Det hoppas man ju på. Avsaknaden av ljudeffekter var ett medvetet val. Vi ville ge ordentligt med utrymme åt skådespelarhantverket och själva texten istället. Plocka bort allt onödigt, göra det så enkelt och rent som möjligt. Men eftersom regissören heter Mitja Sirén förväntar sej väl många att scentekniskt bli slagna med häpnad av hejdundrande ljudeffekter och en storslagen scenografi. Nåväl, nu vet ni att Paraflax är en annanslags produktion, ett alternativ. Nånting annat, helt enkelt.

Blev inte lessen av recensionen. Men blev lite besviken på att när Husis äntligen skriver nånting om Rena Teatern så blir det en inte-så-kul-recension. Har dock varken tappat tron eller spelglädjen. Ser fram emot att få spela nästa föreställning om en vecka. Väldigt mycket.

Och imorgon får jag läsa en annan recension.

Få se vad Borgåbladet skriver...

-P-

Om premiären

Strax före klockan tre på premiärdagen satte vi oss ner och diskuterade. Regissören sa att allt fungerar. Men att man också kunde göra på annat sätt. Att vi kunde byta spelstil, helt enkelt. Om vi vill. Inte spela naturalistiskt, som vi hade gjort, utan helt enkelt göra en annan version. Tokiga som vi är bestämde vi oss för att göra det. Bege oss in i ett stort äventyr. Så vi sprang till butiken för att handla smink och hårspray, gjorde oss i ordning. Så hann vi kolla igenom några scener, men inte dra igenom alltsammans. Så började äventyret. Klockan 19:04. Det var väldigt roligt och spännande, allt gick bra. Tror jag. Få se vad recencenten säger.

Efteråt blev det champagne. Och en rolig liten fest. Vi konstaterade att vi nu har två versioner i bagaget, om vi nångång vill kan vi spela den gamla versionen istället. Båda fungerar.

Idag har vi vår andra föreställning. Ska bli skoj!

-P-

Premiär

Allt känns lugnt. Tryggt. Och det är bra.

Men man vet ju aldrig. Vad som helst kan hända.

Vi får se. Ikväll får vi se.

Ikväll är det premiär på Paraflax.

Jag trodde att det skulle finnas en massa saker att dela med sej av, såhär inför premiären.

Om vad som sägs på repetitionerna och om på vilket sätt vi jobbar. Hur man jobbar fram en pjäs helt enkelt. Nånting har jag ändå fått sagt. Men jag märker att jag behöver hålla det mesta inne i mitt huvud. Så känns det. Jag tror att det är lättare efter premiären. Sen, när man vet hur det blev.

Och jag behöver inte ens hämta champagne.

Luckan har lagt ett dussin flaskor i kylen.

-P-

Fredagen Den Trettonde

Idag är det fredagen den trettonde.

Tur eller otur, jag vet inte.

Det händer mycket nu.

Och imorgon smäller det!

Ska införskaffa champagne.

Poks!

-P-

Två dagar kvar

Jajamensan! Det blir nog bra dethär. Nu vet vi vad vi gör.

Men det gäller att repetera för fulla muggar ända tills lördagkväll.

Så allt sitter som det ska.

Pirrar redan i min mage.

Skriver programbladstext som bäst.

Undrar om det är någon jag glömt att tacka?

Två dagar kvar till premiär.

-P-

Vattenpölar

Vi har klippt ut några vattenpölar.

"Och sen, snart, kan jag placera ut pölarna på marken."

En del av vår scenografi, alltså. Men få se, det kan hända att vi inte kommer att använda dem. Man vet ju aldrig. Det händer så mycket dehär sista dagarna.

-P-

Texten

Vi trodde att vi kunde den. Texten.

Men igår visade det sej att vi fortfarande gör farliga hopp. Vi säger fel saker på fel ställen. Nåndera säger fel replik -en replik som kunde passa in där också -den andra märker det inte -och vips har vi hoppat över flera sidor text med väsentlig information... Farliga hopp. Det är väl risken med en text som har poesi i sej, och inte är vanlig talspråksdialog. Den har sin egen logik, som man måste lära sej. Och sen är det hur solklart som helst.

Pjäsen är uppbyggd i tre delar.

Del Ett är väl egentligen två monologer. Ragnars och Monas. Två monologer som slingrar sej in i varandra. Vi kan dem nog egentligen. Vi kan alla ord i rätt ordning, men ibland börjar vi på fel replik. Del Två är en dialog, och därför lättare att lära sej. Man svarar alltid på nånting som den andra säger. Men där hoppade vi också i texten, det var i del två som flera sidor blev borta.

Och Del Tre är en avslutning.

Inte ens jag kunde texten igår, trots att det är jag som skrivit den. Men det gör det inte lättare. Man memorerar ju inte text då när man skriver den. Då tittar man på andra saker i den. Klart att jag kan vissa bitar, och jag vet ju genast om nån säger ett endaste litet ord fel. Jag vet vad den andra skådespelaren ska säga. Men jag vet inte alltid när.

Så vi får helt enkelt plugga ännu lite mera. Idag och imorgon. Sen ska den sitta.

Vi har samlat på oss några vattenpölar.

Som vi kan placera ut på golvet.

En vecka kvar till premiär!

-P-

Mycket

PARAFLAX

1. REPETITIONSUTRYMME.

Vi har bara tre repetitionsdagar på Luckan innan premiären. Så vi repeterar lite här och var där vi råkar rymmas in. Fördelen med att vara på olika platser är själva varitionen. Nackdelen är att man måste släpa alla saker med sej hela tiden. I ett skede tänkte jag Hjälp, tänk om vi inte har nånstans att repetera! Hur ska det då gå? Men så visade det sej plötsligt att vi lyckats luska fram fyra olika ställen som är lediga denna vecka. Och vi behöver inte repetera i vårt vardagsrum.

2.PUBLIKEN

Är en gnutta orolig över hur publiken ska hitta till vår föreställning. Hur ska alla tanter och ungdomar och alla andra veta att vi finns, och att vi spelar just för dem? Våra vänner vet ju, men det är ju inte bara för våra vänner vi vill spela teater. Kanske andra får syn på oss också. Kanske andra också hittar. Plancher och flyers förs ut denna vecka, info-brev försöker locka potentiella, men räcker det? Det är publicitet i tidningarna vi skulle behöva.

3.PRESSEN

Håller på med att formulera ett pressmeddelande. Svårt att bestämma sej för vad man ska skriva, vad det är som kunde fånga journalisternas intresse. Har Du nån idé?

4.SJÄLVA FÖRESTÄLLNINGEN

Paraflax växer sakta men säkert fram. Vi har orden. Vi kan texten. Det är bara att lägga till "rörelserna och grimascherna". Att hitta rätt sätt att berätta just denna historia. Vi är på god väg. Riktigt god. Elva dagar kvar till premiär.

-P-

Paraflax planchen

Nu är den klar! Såhär ser den ut.