Borgåbladets recension av Paraflax var mycket roligare att läsa. Nu har det gått nästan en vecka sen den kom, och jag har den inte här bredvid mej, så jag kan inte citera, tyvärr. Den var positivt och uppmuntrande skriven. Även om den slutade med att det hela var för ordrikt för att engagera, eller hur där nu stod. Och visst finns det många ordvändningar i den här pjäsen. Det är ju liksom lite det som det hela går ut på. Texten. Språket. Att orden vi använder låter som musik, liksom. Det är ju ändå inte bara tomma ord, de har en mening och en funktion. En berättelse.
Det viktigaste är berättelsen. Berättelsen om väntande och misslyckade möten. Om att man kan gå hela livet utan att få detdär viktigaste sagt. Man går bara runt i cirklar hela tiden, om och om igen. Sådär som regndropparna, som samlar sej i vattenpölar, avdunstar, regnar ner igen osv.
Ikväll ska vi spela igen!
Ser fram emot det, mycket, och hoppas det kommer publik.
-P-
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar